Jag har fått lära mej grundligt under mitt liv att det mesta gör ont, och att jag är mycket liten och obetydlig. Att jag inte gör någon positiv skillnad för vare sej någon eller något.
Och, vissa saker har det funnits sedan barndomen som man haft en liten trygghet i... och ett exempel på det är BANKEN.
När vi var barn så hade vi sparbössor (och där föddes min kärlek till sparbössor) som såg ut på olika sätt... genomskinliga, röda eller gröna... eller som fungerade lite olika... cylinderformad bössa med 3 nivåer av bilder där man skulle vrida dessa rätt så att en enhetlig bild trädde fram för att man skulle kunna öppna den... osv...
Dessa bössor la man sina pengar i, och sedan fick man gå med mamma till banken och sätta in pengarna på sparkontot.
Då hette banken kort och gott Sparbanken. Och, dom hade en EK som symbol (där föddes min kärlek till eken - ihop med den jag fick genom min kärlek till Robin Hood) och en gång då jag var med min pappa ut på jobb (min pappa var åkare) så åkte vi förbi den ek som Sparbanken tagit som sin symbol. Den stod ute på en åker eller ett gärde, och den var så vacker. SPAREKEN!
Några år senare då vi åkte förbi hade blixten slagit ner i eken, och den var inte alls samma syn som innan... Kanske skulle man då ha ändrat sin syn på banken... Men, det gjorde jag inte.
Istället fortsatte jag troget att öppna konton i samma bank då jag blev vuxen, och då jag blev företagare valde jag att använda mej av 1:a Sparbanken (som dom då kallade sej).
När banken sedan dumpade kunderna genom att sluta betala inlåningsränta, så skulle jag naturligtvis ha förstått....
Det var en banktjänsteman (kvinna) som då jag var 6 år berättade för mej om det där med inlåningsränta. Att banken betalar till kunden för att kunden lånar ut sina pengar till banken. Att pengarna man ger bankkassörskan inte stannar i banken, utan används av banken för att driva bankens affärer framåt, och som tack för lånet av kundens pengar så betalar banken tillbaka ränta till kunden.
Numera använder banken kundens pengar utan att tacka för lånet i form av inlåningsränta.
Nu har Sparbanken gått samman med Handelsbanken (sedan länge) och heter Swedbank. Dom har behållit EKEN som symbol... och i reklamfilmer på TV används eken som vilket träd som helst där det bor tecknade figurer som lever gott genom att förlita sej på banken. Kom in under eken!, uppmanar banken.
Men, kanske dom skulle bytt ut loggan... mot den siluett som SPAREKEN fick efter blixtnedslaget istället för att behålla den siluett som den hade från början?
För det skulle faktiskt tala ärligare utåt!
Den bank som jag som barn lärde mej sparekonomi av... den bank som jag haft i min lilla tunna grundtrygghet i livet... finns inte längre. Och det var länge sedan den försvann.
Fast det var idag som jag fick min första rejäla knuff... sedan jag för ett par veckor sedan fick känna mej glad för banken.
I början av juni fick jag ett brev där det berättades för mej att jag hade ett konto som jag inte använt på länge. Ett konto som hade saldo
205:- den 30 april 2012. Och, nu undrades det om jag ville skänka dessa pengar till Västafrika, om jag ville bli kontaktad, eller om jag ville avsluta kontot och ha pengarna insatta på konto i annan bank.
Jag svarade på en talong att jag ville ha saldot insatt på ett av mina konton på Ikanobanken (
en bank som betalar inlåningsränta till sina kunder) och skickade in tillsammas med mitt mobilnummer om dom ville ringa.
Igår fick jag ett kontoutdrag från samma bank - daterat 14 juni (11 dar tar det för posten att gå från Huddinge till Sollentuna) där det meddelades att kontot är avslutat och att saldot var
181:15.
(skulle det inte vara 205:-?)
OCH... då jag gick in på Ikano för att kolla där hur mycket pengar dom satt över... så har det inte kommit så mycket som EN KRONA!!!
Ringde nu till Swedbank i Huddinge för att ifrågasätta detta... och där svamlades det i telefonen, och slingrade sej... och det slutade med att jag måste åka in till deras kontor för att legitimera mej. DÅ kan dom sen förhoppningsvis berätta var dom gjort av mina 205:- *hoppas jag*
Jag blir ärligt LEDSEN och känner mej oerhört VILSEN när en av de få och mycket sköra grundstenarna i min lilla "trygghet" i livet smulas sönder som SAND vid minsta beröring.
Jag lär återkomma i detta...
Inlägg
