100 år idag

Du (liksom jag) levde med en "ryggsäck" fylld av smärtsamma händelser och minnen. Och, trots detta var du en sådan ängel i så många liv.
Du älskade dina barn och dina barnbarn. Pga din egen uppväxt, och pga hur ditt liv och hur samhället såg ut, gjorde du (som alla föräldrar) ditt yttersta och bästa. Och, precis som alla föräldrar blev du inte alltid uppskattad för att du inte var "stålkvinnan".

Du fanns där, för dina barn och dina barnbarn. Och, för mej och flera.

Du sa ofta till mej att du (precis som jag) så gärna ville få berätta din historia. Att jag skulle hjälpa dej att skriva en bok om ditt liv.
Vi kom aldrig dit, eftersom jag blev så sjuk.

Du fasade för att dö ensam hemma och hittas långt senare. Att ingen skulle märka eller bry sej att du var borta.
Du slapp detta - eftersom du hade änglar omkring dej - då din yngsta son fick hjälp att komma till dej då du fått en propp, och du inte kunde ringa efter hjälp.

Emot din vilja togs du till sjukhus... och det smärtar mej så att det blev ditt sista dygn i livet.
Men, vi alla hann finnas där, fysiskt eller genom hälsning till dej, fastän du tyckte att det var för mycket.
Du ville bara hem. Och du hade så svårt att ta emot all den kärlek vi kände för dej.

Då jag fick veta så meddelade jag vidare till din älsta dotterdotter, som i sin tur meddelade sin mor och syster.
Dina sondöttrar kom till sjukhuset, där jag också var... i omgångar. Jag orkade inte med maktlösheten, men ville finnas nära om jag kunde göra något.
Jag bad om att de älsta flickornas mamma (som var din nära väninna sedan så många år) skulle ringas dit.

Och, dina söner i Australien meddelades och du fick deras hälsningar.

Detta tänker jag på idag... precis som jag gjort många hundra dagar sedan den dagen i början av december 1998.

Jag önskar så att jag kunde spola tiden tillbaka, och ta om så mycket av de åren jag fick med dej.
Och, jag önskar så att jag hade haft styrkan att prata med dej, och framför allt lyssna på dej, där på sjukhuset. Jag vet att du sökte kontakt med mej. Och, jag vet att jag inte klarade av att ta i verkligheten.

Men, jag minns också så mycket av det ljusa vi delade du och jag. Du var en av mina bästa vänner!
Jag hoppas att du vet hur mycket jag älskar dej. Och, att du har förlåtit mej, för att jag inte kunde hjälpa dej.

Idag skulle du ha fyllt 100 år!
Och, du lever för alltid här hos oss!

Dom sista åren - under min svåra sjukdomstid, då jag inte kunde komma till dej på födelsedagen - fick jag sallad och smörgåstårta hem, som din son och sondotter tog med hem till mej... och som jag åt på balkongen i eftermiddagssolen.
Idag äter vi sallad i eftermiddagssolen i vår trädgård.
En trädgård som du är med oss i sedan vi flyttade hit för 11 år sedan.
Du hade älskat att vara här! Du önskade dej en egen stuga och trädgård.

Vi älskar dej, Anna-Lisa!